Categories
Psykisk ohälsa

HBTQ och psykisk ohälsa

Lästid: 7 minuter
Hbtq och psykisk ohälsa. När allt kommer till vägs ände är vi alla människor.

Sticker ut i statistiken

Något som jag känner att vi måste prata mer om är psykisk ohälsa hos Hbtq-personer och det faktum att vi sticker ut i statistiken.

Jag spenderade mina tonår, men också en lång bit in i andra hälften av 20-års åldern intryckt i en garderob, av mig själv. Där delade jag på det trånga utrymmet med mörkret, min homosexualitet och den skam som jag kände. Tillsammans med min generaliserade sociala ångest byggdes det upp ett självhat inom mig och en oro över vad folk skulle tycka om det kom ut. I efterhand känns detta så meningslöst. Det hade verkligen inte behövt vara så. Jag hade kunnat leva ett fritt liv, men jag var en fånge av mina egna tankar.

Självklart är det så att majoriteten av hbtq-personer inte har problem med psykisk ohälsa, statistiken kvarstår dock.

Olika perspektiv

Depression, självmordstankar och ångest, det är tunga ord som kommer med en mängd känslor. Generellt i samhället så är vi rädda för att prata kring dem. Detta behöver förändras, och det gör vi genom att prata om det mer. Visst det kommer alltid till viss mån vara tunga ord att röra sig med, men vi måste komma från den rädsla som omger dem.

Det är så många människor som någon gång varit deprimerade, känt ångest eller slängt sig med tankar om suicid. Vi borde kunna prata mer öppet om det.

Vi behöver prata om psykisk ohälsa hos hbtq personer, utifrån olika perspektiv och kontexter. Jag kan berätta om det ur mitt perspektiv, med den isolering jag befann mig i och det självhat jag spenderade mina dagar med.

Det är hemskt att en av de mest basala känslorna för oss människor, något så vackert som kärleken till varandra, kan vridas och användas som orsak till så mycket hat och lidande i samhället. För fast vi har kommit en lång bit på vägen, så finns hatet kvar mitt bland oss och för en del av oss, inom oss själva.

Öppenhet

Det kan möjligtvis, verka som att jag tjatar väldigt mycket om öppenhet. Det är för att jag är övertygad om att ifall vi söker att förändra attityder och krossa stigmatisering och fördomar i samhället, framförallt om sådant som vi inte gärna talar om. Så börjar den förändringen med just öppenhet.

Jag hade det klart för mig att jag var homosexuell, relativt tidigt i tonåren. Samtidigt så var jag oerhört rädd för vad de jag umgicks med skulle tycka och tänka om det kom ut. Jag vågade aldrig vara mig själv. Jag vågade inte låta mitt liv guidas av öppenhet.

Hbtq ungdomar och psykisk ohälsa

Det är viktigt att vi talar om psykisk ohälsa bland Hbtq-ungdomar också. Att vara tonåring är en påfrestande tid i livet, det kan vi nog alla hålla med om. Lägg därtill frågor kring ens sexualitet eller könsidentitet, samtidigt som man ska oroa sig för vad ens föräldrar ska tycka och vetskapen om att 90% av alla ungdomar kan vara riktiga as mot varandra. Det är ingen lätt situation att befinna sig i.

Fast vi nu har tagit oss till år 2020, så tror jag att det finns många som fortfarande inte vågar vara sig själv. Vågar de det så är det än idag, möjligt att de möts av ogillande blickar och fördomar. Så ska det inte behöva vara. Det är jobbigt nog att brottas med identitetsfrågor utan att på det också behöva bemöta sådan idioti.

Det var ju faktiskt först 1979 som man inte längre såg på homosexualitet som en sjukdom.

I takt med att nya generationer växer upp, så kommer vi säkerligen bli mer kärleksfulla gentemot varandra. Men det är förstås ingen tröst för någon som idag, blir mobbad och kränkt för sin sexualitet eller könsidentitet.

Samtidigt är det oerhört viktigt att inte hålla inne sina känslor om man utsätts för diskriminering eller känner sig kränkt. Istället för att gå runt med dessa känslor så bör vi i större utsträckning dela med oss och finna stöd hos andra människor. Inget gott kommer av att hålla det inom sig och vara själv med sina tankar.

Transpersoner

Av de som ingår i hbtq begreppet så sticker transpersoner ut än mer i statistiken kring psykisk ohälsa.

Transpersoner sticker ut än mer i statistiken kring psykisk ohälsa. Det finns självklart de transpersoner som mår utmärkt, men statistiken kvarstår ändå här också.

40 % av unga transpersoner har någon gång försökt ta sitt liv. 1 av 5 transpersoner har på grund av sin könsidentitet blivit utsatt för våld, hälften har behövt genomlida kränkande behandling. Det är horribelt och fullständigt oacceptabelt.

Jag kan inte av erfarenhet tala om hur det är att vara transperson. Det är dock viktigt att vi lyfter detta till ytan, när tillfälle ges.

Trans är tyvärr inte helt socialt accepterat i vårat samhälle. Bristen på förståelse, är enorm. Det finns tyvärr många människor som är trångsynta. Som har svårt att acceptera, att alla inte håller sig till de normer som de så gärna vill att samhället ska upprätthålla.

Alla människor ska ha rätt till att vara den unika person som de är. Utan att drabbas av hat och fördomar från övriga medlemmar i samhället.

Självhat

Det är lätt hänt att man internaliserar vad omgivningen tycker och tänker. Även vad vi tror att de tycker och tänker, kan ha enorm effekt på vårt inre känsloliv . En del av oss gillar inte den människa som vi är innerst inne. För varje dag så växer hatet mot oss själva, lite starkare.

Jag ägnade många år åt ett självhat som växte för varje dag. Jag önskade att jag bara var normal, som alla andra. Det var min högsta önskan under en väldigt lång tid.

Jag skämdes något enormt för det faktum att jag var homosexuell. Hatade mig själv rent av. Var livrädd för vad folk skulle tycka om det kom ut att jag var en äcklig bög. Länge var jag nöjd med att leva mitt liv i mina drömmar. Där jag kunde vara mitt riktiga jag och samtidigt förstå att så aldrig skulle bli verklighet.

De flesta av oss har ett fantastiskt sätt att vara kärleksfulla och förstående gentemot varandra. Samtidigt kan vi vara vår egen värsta fiende.

Komma ut

Alla har vi våra rädslor för hur det skall vara att komma ut till familj och vänner. Så var det förstås för mig också.

Under en stor del av mitt liv, hade jag målat upp ett scenario i mitt huvud. Som slutade med att jag skulle vara helt ensam här på jorden. Min familj skulle aldrig mer prata med mig. Kanske blev min rädsla än större, av det faktum att min sociala ångest då var enorm. Min isolering från andra än min familj, total.

Faktum är att min värld inte gick under när jag kom ut för min mamma och bror. Kanske är det lite konstigt och självupptaget, men jag tror att jag då i stunden, som jag kom ut till min mor, var lite besviken över hennes reaktion. Jag hade laddat för det där ögonblicket i så många år, var inställd på totalt kaos också möttes jag av ett “ok jag vill bara att du ska vara lycklig”. Hon hade väl kunnat ge mig en liten lavett i alla fall. Självklart hade jag turen att ha en kärleksfull familj som accepterar mig för den jag är. Någon bättre reaktion hade jag inte kunnat få. Jag vet att det tyvärr, fortfarande inte är så för alla. Det är otroligt ledsamt.

En del av min rädsla inför att komma ut, var en reflektion av mina egna tankar och känslor. Under alla år hade jag önskat att jag var “normal”. För mig innebar det, att man skulle ha en fru, villa, barn, hund och en sketen volvo.

Min egna värsta fiende

Vi blir lätt vår egna värsta fiende med destruktiva tankar. Därför är det viktigt att tala om sambandet mellan hbtq och psykisk ohälsa.

Ingen på denna jord kan såra mig lika mycket som jag sårat och skadat mig själv genom åren. I mitt huvud var det ett ständigt pågående krig. Mina tankar var ett massförstörelse vapen och min själ och identitet offren.

Där var ständigt pågående negativa tankar som bara tryckte mig själv, längre ned mot botten.

Vi har verkligen potentialen att vara vår egna värsta fiende. Det blir därför så otroligt viktigt att vi inte kapitulerar inför dessa tankar, vi måste kämpa. Hur svårt det än är. Söka djupt inom oss själva, så att vi kan åstadkomma en förändring i våra tankemönster och röra oss framåt.

Jag hade väldigt svårt att säga det rakt ut, att jag var homosexuell. Så var det fram tills att jag träffade en psykolog, som jag kände att det liksom fungerade med. Jag hade varit hos andra psykologer, men bara dansat runt det där stora problemet i mitt liv. Genom samtal med denne, kunde jag sedan ta mig fram till den punkt, där jag kände mig trygg i att komma ut inför min familj och börja älska mig själv för den jag är.

Därför är det så viktigt, att inte ge upp om det känns som att du inte blir hjälpt av att träffa en psykolog eller terapeut. Det finns många av dem, kanske det inte klickar med den första. Men varje möte tar dig ett litet steg närmare mot att kunna prata om det som du verkligen behöver prata om.

Förändring sker inte på en natt, det är en resa med flera stationer på vägen.

Livet är ett pussel

Det har varit en lång väg, men jag kan ärligt säga att jag tycker om mig själv idag. Det som är av betydelse i slutändan är att vi lever ett liv med kärlek och omtanke som ledord. För oss själva och gentemot andra.

Det finns inget som helst negativt i att älska och ha känslor för en person av samma kön.

Det är så mycket som gör en person till den de är. Vem vi älskar är en liten bit i det enorma pussel som utgör den unika person som är du.

Jag finner hopp och förtröstan i det faktum att en bit av mitt pussel är på plats. Många bitar saknas fortfarande. För livet handlar ju faktiskt om att sätta ihop pusslet, som när det är fullständigt, bildar ett porträtt av dig.

Ta hand om er själva och varandra. Lämnar er med denna låten av ChackaJack & Kajsa Karp.

Vill du hjälpa till? Ge Psykiskt.se ditt stöd på Patreon!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *