Categories
Psykisk ohälsa

Panikångest

Lästid: 6 minuter
Attacker av panikångest kan vara ett riktigt helvete att drabbas av. Vi är oftast inte förberedda, vilket förstärker rädslan för att vi t.ex. kommer att dö. Viktigt att komma ihåg är förstås att panikångest inte kommer döda oss!

Första mötet med panikångest

Jag kan klart och tydligt komma ihåg när jag första gången stötte på panikångest. Det var när jag läste till sjuksköterska i Västerås och var ute på praktik på ett äldreboende. Jag var förstås nervös och orolig över hur det skulle gå under min praktikperiod. Plötsligt när jag gick där i korridoren, som från ingenstans började mitt hjärta slå allt fortare och andningen kändes mer och mer ansträngd.

Jag hade förstås ingen aning om vad det handlade om. Jag tänkte att det kanske var rökningen som hade kommit för att ta ut sin rätt. Eller något annat problem som nu utvecklats så pass mycket att det började ge synliga symtom. Tankarna var många, men aldrig på att det var panikångest. Mina handledare märkte detta förstås och förstod relativt snabbt vad det var frågan om. Jag fick lägga mig i lunchrummet och försöka göra allt för att lugna ned mig. När de förklarade att det nog var en panikångestattack som jag drabbats av, så skämdes jag något enormt.

Jag ville bara ta mig igenom praktiken som alla andra studenter. En viss nervositet är väl acceptabelt och kanske även sunt men inte någon jäkla panikångest.

Misslyckad

Det var nog också där i korridoren på äldreboendet som mina studier egentligen tog slut. Jag skulle göra ett par försök till med praktik men jag kunde aldrig ta mig förbi mina mentala spärrar som den sociala ångesten byggt upp och rädslan för att drabbas av fler attacker av panikångest, bland en massa folk och skämma ut mig totalt.

Egentligen har jag bara en termin kvar av studierna till sjuksköterska. För många kan det verka underligt att jag inte fullföljer det. Jag har också sett det som ett misslyckande under en längre tid. Men faktum är att jag inte kommer ihåg mycket av det som jag lärde mig under tiden i Västerås. Det jag kommer ihåg är bara allt elände som jag gick igenom.

Kärt återseende

Efter den där gången på äldreboendet så skulle jag få panikångest ett par gånger under tiden som jag studerade i Västerås. En del gånger tog jag mig ut och bara satt på en bänk utanför hyreshuset mitt i natten, ibland med en vinflaska i handen. Jag tror aldrig att jag känt mig så ensam och mitt liv så hopplöst som de gångerna.

Den värsta gången var dock när jag bara satt hemma i soffan och spelade tv-spel. Vid den tidpunkten så hade jag väl nästan gett upp inför min sociala ångest, det kändes som att det var omöjligt att ta mig igenom studierna. Jag var ett stort jävla misslyckande. Stressen och oron inför detta i kombination med annan ångest ledde till att det kändes som att väggarna började krypa allt närmare.

Jag började vandra fram och tillbaka i min 19 kvm stora studentlägenhet. Samma symtom, hjärtat rusade allt mer och andningen blev mer och mer ansträngd. För varje vända i hallen spårade tankarna ur lite till och steg för steg så tog paniken över hela mig. Jag kommer att dö. Jag la mig ned i soffan och tänkte att detta kanske var min utväg, hjärtat kommer ge upp och jag blir fri från det helvete som var mitt liv.

En annan del av mig var rädd, ville inte dö. Jag ringde 112 medan jag började vandra fram och tillbaka igen. På andra änden av telefonen, ställde man några frågor och kom fram till att jag hade en panikångestattack. Jag skulle försöka ta det lugnt, så skulle det gå över av sig själv.

Efter samtalet med 112 så lade jag mig i fosterställning i min soffa. Hoppades att jag skulle somna och aldrig mer vakna. Jag vaknade dock nästa dag och det hela skulle fortsätta.

Medicin till räddningen

Jag bestämde mig för att ordna en tid hos min familjeläkare, tänkte att något måste ju vara allvarligt fel. Jag kommer ihåg känslan av att alla tittade på mig, tänkte att jag var en riktig galning, som satt där i väntrummet med en andning som om jag just sprungit ett marathon på rekordtid.

Läkaren lyssnade lite här och där, blodprover togs. Där fanns inget fysiskt problem att åtgärda. Det kändes dock fortfarande som att jag skulle ramla ihop och dö vilken minut som helst. Jag kommer ihåg att jag faktiskt önskade att det skulle vara något fysiskt fel på mig, jag var så less på panikångest och all den där psykologiska skiten.

Det hela slutade med att jag fick medicin utskriven. Jag har aldrig gillat piller men dessa, just då, var precis vad jag behövde. I en akut situation kan piller vara det bästa alternativet.

Håll ut genom stormen

Det som hjälpte mig mest dock, var att träffa ännu en psykolog. Jag var säker på att det, denna gången, inte heller skulle leda till några framsteg. Denna gången skulle komma att bli helt annorlunda än de tidigare. Jag skulle inte längre likt en fabulös ballerina, dansa runt de riktiga problemen

Kanske rädslan för att dö, som panikångesten tog upp till ytan, gjorde att jag var redo att lägga alla korten på bordet. Kanske måste vi hålla ut och ta oss igenom stormen som känns som en evighet. Lita på att det kan bli bättre. Är det kanske så att för varje gång som vi rör oss i närheten av våra problem, så händer något inom oss. Något som slutligen leder till att vi är redo att möta våra verkliga problem och ta oss vidare.

Låt murarna falla

Vi måste låta murarna av tabu och stigma falla. Det måste ske en stor förändring av hur vi ser på psykisk ohälsa. Att lida av psykisk ohälsa betyder inte att du är mentalt svag. Det ska inte behöva vara någon skillnad på att lida av och söka hjälp för psykisk ohälsa och alla de andra sjukdomar vi människor söker hjälp för.

Vi är så många människor här i Sverige, så mycket omtanke och kärlek. Om vi kan göra oss av med skammen, så skulle ingen behöva vandra ensam genom mörkret

Till sist

Denna veckan har varit otroligt viktig för mig. Under helgen kom jag igång med löpningen igen efter ett uppehåll som började före jul. När löpningen försvann från min vardag så blev det som att allt föll ihop med det. Min kosthållning havererade totalt och jag har känt mig lite deppig. Det är uppenbart att jag behöver löpningen i mitt liv, men jag behöver också hitta en balans. Det har jag oerhört svårt för, jag går gärna all in på allt. Jag sprang 1-2 timmar varje dag i 140 dagar. Sen sprang jag väl in i den beryktade väggen.

Träning och framförallt löpningen har under väldigt många år varit det som jag använt för att må bra. Det ger möjligheten att rensa och organisera ens tankar. Det kan hålla ångesten under kontroll. Att förlora den under denna korta tid har verkligen märks på ett negativt sätt.

Mello

Deltävling 3 från Luleå. Vad kan man egentligen säga. Alla låtar kändes liksom meh. Ljusår ifrån de låtar som skickades vidare till finalen i delfinal 2.

Men musik är förstås oerhört subjektivt. Jag är säker på att ett par personer på något sätt, hittade sin favorit bland kvällens låtar.

Gaygalan

När hederspriset delades ut till Föreningen förintelsens överlevande i Sverige, så kan det väl inte ha varit många ögon som var torra. Inga ord kan egentligen beskriva hur sjukt och fruktansvärt förintelsen var.

Årets homo, bi & transperson gick till Tobias Karlsson. Hans bok “inte alltid en dans på rosor” föreslår jag att alla läser eller lyssnar på. Jag slår ett slag för ljudversionen, där Tobias själv är inläsaren. Boken får en extra dimension när man hör Tobias själv berätta den för oss.

Men det sötaste var nog klippet där en pappa och hans son dansade till Let it go. Att de sedan fick dela ut ett pris på galan var förstås fint. Med pappor som honom så finns det hopp för oss människor.

Sportbladet + SHL Pride Week

Denna veckan är det SHL Pride Week, ett samarbete mellan sportbladet och SHL. Detta är förstås oerhört viktigt. Vi behöver en öppnare och mer välkomnande idrottsvärld. Man kan förstås ha sina tvivel om att detta skulle få någon spelare att våga komma ut i ett omklädningsrum som väl tenderar att ha en ganska hård jargong.

För att det ska ske så behövs det en väldigt stark person.

Men om vi ser bortanför denna önskan så kan vi väl ändå tänka oss att SHL’s ställningstagande har möjligheten att påverka den yngre generationen. Självklart är det så att när de yngre ser sina idoler och förebilder betona att hockey är en idrott för alla, oavsett vem man är eller vem man älskar. Så kommer de lyssna och ta till sig budskapet.

Vill du hjälpa till? Ge Psykiskt.se ditt stöd på Patreon!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *