Categories
Psykisk ohälsa

Bieffekt

Lästid: 4 minuter
En bieffekt av min sociala isolering är en utvecklad fobi för flygande insekter

Jag kan inte komma ihåg att jag var särskilt rädd för getingar, humlor och alla liknande monster, när jag var yngre. Jag har aldrig fått känna på någon vass gadd, aldrig svullnat upp likt en ballong. Det enda jag kan tänka mig är att det är en bieffekt av isolering.

Jag märkte dock att jag blivit extremt rädd för dem, i samma veva som jag började hålla mig hemma och utvecklade min sociala ångest. När jag sedan skulle börja lämna min lägenhet mer och mer så var jag oproportionerligt rädd för dessa filurer. Det ska dock också klargöras att, jag inte är rädd för att de ska skratta åt mig, eller att jag ska göra bort mig inför dem. Jag får bara panik, när jag ser något som skulle kunna vara ett av dessa monster.

Det är inte ovanligt att se mig damma av lite matrix inspirerade rörelser, när vad som helst blåser förbi mig. För åskådare måste det se hysteriskt roligt ut.

Ta striden

För mig ter det sig helt tokigt att människor utan vidare kan börja veva efter dessa varelser med t.ex en tidning.

Jag föreställer mig att om jag skulle göra så. Då skulle jag missa, getingen skulle i sin tur bli redigt förbannad. Det är som ett turbaserat strategispel. Efter mitt misslyckade försök, är det getingens tur. Han har förstås ett övertag, genom att han är liten och jag är en relativt stor träffyta.

Under sommaren när jag fortfarande jobbade på ett äldreboende så hade en dam fått in en geting i sin lägenhet och jag hade oturen att gå med en matbricka åt henne. Jag kunde förstås inte lämna henne i sängen utan möjlighet att försvara sig mot denna osympatiske mördare. Så jag virade in mig i en av hennes filtar, tog på mig mössa och ett par alldeles för stora vantar och beväpnade mig med möjligen en sop eller mopp och gick på jakt. Jag och damen hade ganska roligt åt detta i efterhand.

Nej, att gå in i strid med dessa jäklar, kan bara sluta med nederlag.

Panik

Denna bieffekt leder till att jag drabbas av panik när jag ser något som flyger runt i luften.

Denna rädslan kan förstås vara rolig i en del situationer. Står jag och pratar med någon på jobbet och jag ser vad som ens liknar en geting, så springer jag som Usain Bolt. Detta är förstås harmlöst att skratta åt.

Men denna bieffekt har faktiskt satt gränser i min vardag. Mer så förr än nu. Tidigare undvek jag att vistas utomhus, så mycket som möjligt. Jag skulle aldrig ha ett fönster öppet om jag var själv.

Om än rädslan inte är lika stor idag, så finns ändå tanken med mig ibland. Att när som helst kan de dyka upp och då är det bara jag är beredd på att springa.

Flytta ut

Jag kommer ihåg när jag var runt 17-18 och flyttade till en egen lägenhet. En geting hittade förstås in till mig. Det var som att jag såg dem överallt, fast det bara var en. Jag trodde det var en hel arme av dem. Så jag stängde in mig i köket. Ringde efter assistans.

Om ingen skulle komma och hjälpa mig. Så hade jag säkerligen, klättrat ut genom kökets takfönster. Ramlat ned från taket. Brutit några ben och flyttat därifrån.

Jag skulle ha lämnat min DVD-samling och nyckeln till bostaden åt den där getingen.

Mardrömmar

En bieffekt av min rädsla för flygande insekter är självklart att jag brukade drömma mardrömmar om dessa flygande mördare. I drömmen så var någon så snäll att de lämnade en gigantisk svärm i mitt brevinkast när jag låg och sov. Det hela slutade förstås med att jag vaknade, svettig och med panik.

Det kan förstås vara sunt och logiskt att ha respekt för getingar och liknande varelser. De gör säkert ont. Men när det går till överdrift och våra rädslor sätter upp begränsningar i vår vardag. Då måste vi göra något åt det. Varför jag utvecklat en sådan stark fobi, vet jag inte riktigt. Kanske är det en bieffekt av min isolering. Det var inte naturligt att ha dem runt omkring sig, när man bara satt vid datorn. Kanske är det lätt att utveckla rädslor för sådant som vi inte möter varje dag.

Till sist

Så var det då dags för andra chansen i melodifestivalen under lördagen. Egentligen ingen av de jag ville ha i final som gick vidare…

Bäst var ändå Tomas Ledin och Björn Skifs. Magiskt.

Det var kul att se Björn Gustafsson igen, galet att se en människa insjukna i coronaviruset på scen.

Då är det bara finalen kvar, vi håller alla tummar och tår för Anna Bergendahl med Kingdom come.

Veckans låt blir förstås Björn Skifs och hans Michelangelo.

Vill du hjälpa till? Ge Psykiskt.se ditt stöd på Patreon!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *